Har skrivit så många inlägg i dag.
Men de får vara kvar där de finns.
Kanske publicerar jag dem nån dag... kanske inte.
Mest troliga är att jag raderar dem.
Är så velig, vad vill jag med bloggen?
Varför börja jag blogga?
Finns bara ett svar på den frågan, och det är att jag lättar lite på hjärtat.
Och skriver om sånt som berör mig.
Men kan ju se så här att det har blivit en hel del tunga ämnen.
Blir mycke cancer och efterverkningar av en cancer sjukdom.
Men det är ju sånt som plågar mig fortfarande.
I slutet på februari blev det 3 år sen jag operera mig.
Borde kunna släppa mycke av det jobbiga nu. Men det blir bara värre.
Kanske blir det bättre när jag har opererat bort det ända kvinnliga jag har kvar.
Mina äggstockar och mitt kvarvarande bröst.
Ååååå, så kvinnlig man känner sig.
Hittade gamla bilder på mig, bilder som är tagna några månader innan
min cancer diagnos.
Vemod
4 kommentarer:
Ja, du behöver nog prata eller skriva om det svåra. Så länge det känns rätt för dig så är det väl bra!
Jag har ju inga egna erfarenheter, så jag kan omöjligt veta så mycket om det, men jag förstår ju att det måste vara en ständig oro.
Får du något stöd från sjukvården? Träffar du andra i samma situation? Jag tror att det är jätteviktigt...
Tänker på dig!
Kram Nina!
Din blogg är din. Å min är min. Du skriver det DU har behov av! UTAN tanke på vad andra ska tycka och tänka. Det är ju var och ens väl om dom vill in till oss och läsa eller inte.
Å så väljer vi ju som sagt vad vi vill att andra ska ta del av.
Varför inte skriva av deig de svåraste tankarna som du inte vill posta i en stängd blogg för dig själv?
Å så tror jag det är jävligt (f´´låt) viktigt att andra får se att det är banne mig inte lätt att leva "bara" för att man överlevt cancer!!
Varmaste kramen...och jag blir också vemodig då jag ser mina foton eller påminns om saker och ting.
Det hör till. Det är en helt naturlig känsla. Men vi klarar den.
Vi klarar mer än vi tror.
Vi är starka kvinnor som gråter då vi vill och skrattar då vi vill.
Styrka är att våga känna, Okki.
Du är så himla modig! Om ingen berättar hur svårt det är så är det många som går i sin ensamhet och lider. Du gör skillnad om du berättar, säkert många som finner tröst. Och det är modig! Jättemodigt!
Åh, tack snälla för utmaningen!
Det viktigaste är att man gör det som känns bäst för en själv. Att följa sitt hjärta.
Kramar till dig
Skicka en kommentar