100:e inlägget.

I dag vill jag uppmärksamma en person i mitt liv, som har funnits där när det har gått bra för mig och mina barn. Men som även har funnit där för mig när det har varit minst sagt jobbigt. Det finns många goa vänner som har funnits där, men just i dag vill jag uppmärksamma A.

Våran vänskap började som ett kärleksförhållande. Vi blev ett kärlekspar till att börja med när jag var nyskild. Levde som särbo, så småningom blev vi sambo och köpte hus. Efter många och goa år upptäckte vi, att vi inte längre var ett kärlekspar utan mer som kompisar som levde under samma tak.

Flyttade isär men fortsatte att umgås. För att för en kort tid flytta ihop igen.

Sedan isär igen. Och sen dess, finns det ingen som känner mig lika väl som A.

Han vet hur "min" familj funkar. Han vet att jag finns där för honom, lika väl som jag vet att han finns där för mig. Han är den bror jag inte har. Och han är den som känner mina barn bättre än barnens pappa.

Han är den som kommer i håg våra födelsedagar.

Men framför allt, så vet jag att jag inte behöver ha dåligt samvete, när jag inte hinner med honom.

Kan jag inte prata i telefon när han ringer, så vet han att jag ringer när det passar.

Vet att jag inte behöver ha dåligt samvete för det.

Nu är inte jag den typen som inte svarar i telefonen... men ibland funkar det inte alls att prata i telefonen när Guldklimpen är hemma.

Tänk vad underbart att vi har såna underbara människor i vår närhet.

Tror de flesta har flera underbara människor i sin närhet.

Visst är det så?

Sen finns det goa goa underbara tjejkompisar som ingen kan mätta sig med...

men dessa är värda ett eget inlägg.

Ville bara uppmärksamma underbara A. Det är inte alltid jag visar min uppskattning.

Ni vet, de som lever närmast en, är oftast de som får ta "skiten".

Önskar alla en helt underbar söndag.

Och i morgon är det A som ska besikta min bil.

Är inte det vänskap?