Och så skjuter vi skarpt igen!!!!

Tänkte jag skulle påbörja min berättelse om min cancerresa idag.

Men i dag känns det bara så fjuttig att berätta och tänka på mig själv.

Vet att "min" cancer inte var/är fjuttig. Behöver bara titta på

journalanteckningarna från patalogen. Då knyter det sig rejält i magen på mig.

Men, men, men....

I dag sitter jag här, 2 år sen jag avslutade cytostatika behandlingen.

17 December blir det 2 år sen jag blev klar med strålningen, som iof var

"pece of cake".

Och så har jag hormon medicineringen... skäms nästan att säga det men.

Känner knappt av den. Inga ledvärk, lite svettning.

Så jag och mitt känns väldigt, väldigt fjuttigt i dag.

Kan ju ha göra med, hur jag är som person...

Är nog den lilla gråa musen i hörnet som inte vill synas.

I helgen har vi kunnat läsa och följa flera unga tjejer

på forumet som har väldigt allvarliga spridningar och återfall.

I kväll går tankarna till deras familj och vänner.

Kan ju inte för nåt i världen föreställa mig hur det är att ha små barn i detta kaos.

STYRKA STYRKA till alla som kämpar.

Ni finns i mina tankar och böner.

Nu skjuter vi skarpt!!!

Men är även väldigt glad åt att Pysan äntligen ska få bli "hel".

Hon ska äntligen få sitt bröst... JIPPIII

Glädjs med dig.

Tänker på dig både i morgon och på tisdag!