Det är kortishelg och då passar jag på att göra sånt som
jag inte gör de helger Guldklimpen är hemma.
Haft en helt underbar kväll med goaste goaste vännen I.
Ätit god mat och för min del blev det alkoholfritt i kväll.
(äter fortfarande smärtstillande.)
Men vi har lika trevligt för det...
Det är både högt och lågt och om både glädje och sorg, när vi träffas.
Visst är det underbart med vänner man känner att man kan prata om allt.
Det är inte långt till skratt men det är även nära till tårar.
Så befriande att även kunna prata om sina rädslor.
För rädslor är ju nåt vi oftast inte vill prata om...
utan dem vill vi tränga undan.
"Nu stoppar vi huvudet i sanden, och det jag inte vet det lider jag inte av."
Visst är det ganska skönt att tänka så i bland?
Och det är ju ett försvar vi har... men i bland måste vi
ta tag i våra rädslor och bearbeta dem.
Och då är det Guld värd att ha vänner som man kan prata med,
och som har funnits där för oss geonom hela resan.
Vad vill jag säga med det här då?
Vill lyfta fram mina goa vänner som har funnits där för mig.
I som följde med mig på behandlingarna, och som mitt i all
elände fick mig att skratta.
Personalen på onkologen måste ha trott att vi var helt galna, som
skoja och hade oss när jag skulle få cyto behandling...
Men det var vårat sätt att bearbeta allt de hemska.
I morgon visas
Annas eviga på SVT2 kl 18,30.
Det handlar om dödskamp på nätet.
Många väljer ju att blogga om sin sjukdom.
(Jag börja i och för sig efter att all behandling var över...
känner att det är nu det är massa tankar som behöver komma ut.)
En del bloggar lever ju vidare efter att bloggaren har gått bort.
Det är anhöriga som fortsätter att blogga.
Vad tycker ni om det?
Är det ok att blogga ända in i sjukhus salen?
Är det ok att blogga om sin rädsla för döden och
om sin dödskamp?
Jag vet vad jag tycker, men skulle vara kul att
höra vad du tycker.
4 kommentarer:
Ja, det tycker jag absolut!
Att blogga är ett fantastiskt bra redskap när man har nåt att bearbeta. Om man nu själv tycker att det är okay, förstås. Det är ju olika hur vi bearbetar.
Sen finns det säkert dom som tycker annorlunda, men dom behöver ju inte läsa om dom inte vill...
Det är bara man själv som vet vad som är rätt för en själv! Alltid!
Och, för mig är det helt rätt att blogga, men hur jag skulle göra i en sån situation kan jag bara gissa, och jag gissar att jag skulle blogga om det.
Härligt med såna "riktiga vänner" :)
Var rädd om dig!
Kram Nina!
Svår fråga...jag tycker att de anhöriga ska göra det som känns bäst för dom själva och för den sjukas önskan.
Vänner är så viktigt och betydelsefullt...att få prata av sig och dela glädje och sorg. Tid för reflektion är så viktigt.
Ha en fin söndag!
Kramar
I de flesta fall är bloggen ett bra redskap för att ta sig igenom kriser. Bloggade själv mycket när jag gick in i väggen. Fick så otroligt mycket stöd av bloggvänner. Och vänner behöver man. I alla lägen.
Kram
Att blogga är ju den nya tidens författarskap och många skriver ju romaner som ges ut postumt. Jag tycker att man har sin egna fria vilja och vill man dela med sig av sitt liv så är det många som vill läsa. Och vi behöver den nakna sanningen ibland. Kram
Skicka en kommentar