Hönsmamman, hönsar lite mindre...

Erkänner att jag är väldigt hönsig, vad gäller sonen.

Men tror nog i mångt och mycket att man måste vara det när man

har barn som har någon slags handikapp.

Men sen är det ju bra att släppa på taget lite grann.

När sonen går i skolan och är på fritids/kortis, då

vet jag att han har det bra. Och då kan jag

verkligen släppa kontrollen.

På morgon är det ju så att,  Taxin kommer och hämtar sonen till skolan.

Och nu har vi det så bra, när vi bor på markplan att vi

bara går ut genom balkongdörren och till parkerings platsen

dit Taxin kommer.

Nu tillhör inte parkeringsplatsen vårt hus utan det är ett annat

fastighetsbolag. Och nu för nån vecka sen så

plantera de dit buskar, där vi har våran "övergång".

Så nu får vi kliva över div stenar och gammalt asfalts-skräp,

när vi går till väntande Taxin.

Och det tar lite mer tid för mig att gå över denna stenhög,

än det  gör för sonen.

Men vill ju oftast säga hej då till sonen medan

jag kollar att han är ordenkligt fastspänd...

kontrollfreak... jag vet!

Men sen två dagar tillbaka så följer jag sonen till stenhögen,

och säger hejdå där och han fixar galant att sätta sig själv i Taxin

och ta på sig bältet!

Ja ni ser...

lite, lite i taget :)