19 år... redan?!

3 September 1991

mitt i natten fick jag äran att

bli mamma till dig, min kära son.

Sen den dagen har mitt liv inte varit sig likt.

I början av ditt liv, så tyckte du det var slöseri med tid

att sova om natten.

Det var mycke mysigare att äta (ammas av mamma)

och umgås på tu man hand med mamma.

När resten av familjen sov...

Som småsyskon i en familj med två barn, tyckte du

att stora syrran var en rolig figur... ja lite av

en förebild.

Medan stora syrran ville ha sällskap hela tiden,

så var du nöjd så länge du fick leka ensam :)

Inget konstigt med det...

Du kunde leka snällt med ett kassettband i timmar.

Helt ärligt så var ju kassetband mycke roligare än

mjukisdjur och bilar.

Så när du började skolan så var det VHS-band och

kassetter som följde med, i stället för bilar eller andra leksaker.

Det var i dagis ålder vi började märka att allt inte var riktigt

som det skulle... du, älskade sonen hade inte så bråttom

med att börja prata. Nee, du prata ju inte alls... du hade lite ljud

som du använde dig av.

Nu sattes en utredning igång... oj vad vi sprang

på olika mottagningar.

Första läkaren vi träffade trodde du var döv...

skrattar åt minnet, eftersom jag visste att du inte var döv.

Men jag var ju bara en mamma :(

Läkaren som träffade dig slog med en sked mot en rostfri skål...

och du reagerade inte.

Klart du inte reagerade.. du tyckte hela besöket var så konstigt och

det var mycke konstiga saker i rummet, som du ville utforska :).

Så vi skickades till en hörsel undersökning, som tog tid och kraft från oss

föräldrar, helt i onödan.

Och eftersom det inte gick att göra en vanlig hörsel undersökning på dig,

så fick läkarna lov att söva dig för att se om dina hörselgångar

var som de skulle... Shit, säger jag bara!

Hoppas verkligen det har hänt mycke på den fronten, vad gäller att lyssna på

föräldrarna!

Klart du hade bra hörsel...

det visste ju jag. Men du valde vad du ville höra!

Nån gång när vi fick din diagnos så fick jag höra ordet:

Autism

för första gångerna i mitt liv!

Jag, som din mamma är ändå så tacksam att vi fick

din diagnos hyfsat tidigt.

Nu visste vi/jag hur jag skulle kunna hjälpa dig på

bästa sätt. Och att kunna förstå dig ens lite...

Veta att du har ett tänk, som inte jag har. Men att jag

kan göra lite för att underlätta för dig.

Att jag nu vet att du inte trivs i stora folksamlingar.

Och när du som nu fyller år, så bästa sättet är att få

fira det på ditt sätt. Inga stora bjudningar och tårtor med ljus på.

Ne, en perfekt dag för dig, det är att få ha det the Samuel way!

Så har vi haft det i dag...

Vi firade några dagar försent... men passade på när det

ändå var ledigt från skolan.

Nu kunde vi ha en heldag... och njutit på ditt sätt!

Jag lär återkomma till vad det innebär att

ha ett barn/ungdom med autism fler gånger...

Som avslut idag. Nåt som jag skulle ha kunnat säga när

sonen var bebis ;)

FOLK SOM SÄGER ATT DE

SOVER SOM EN BEBIS,

HAR INGEN!