Utstrålning

Min mat- och sovklocka har fortfarande lite sommartid.

Därav bloggandet så här mitt i natten.

Kreativiteten är på topp så här sent på natten oxå,

även om de inte blir inlägg av varje tanke som föds...

tack och lov ska jag väl säga. Mycke knäppa och mysko tankar

som ploppar upp. Mer om det en annan dag eller natt.

En tanke som slog mig i dag var, vad vi ger för signaler via vår utstrålning

eller i bland vår brist på utstrålning.

De flesta av mina nyfunna grannar är eller verkar vara

hyggliga vanliga svensson´s människor.

 De flesta gör inte mycke väsen av sig.

Men man hälsar när man möts i trappuppgången eller vid parkeringsplatsen.

Och så finns det några som är små raringar, såna grannar som man känner att

hon/han är en riktig Guldklimp..

Men sen finns alltid en person som är det svarta fåret...

Som med hela sin personlighet visar att jag vill inte ha nåt med dig att göra.

Som inte ens kan hålla upp dörren när ni ska gå ut samtidigt...

Ni vet nog vilken typ av människa jag pratar om.

Och det är den typ av människor jag inte förstår mig på...

Jag gör verkligen inte det.

Nu ska jag inte kasta sten i glashus, eftersom

jag verkligen bor i en liten stad där alla känner alla.

Men jag är av den åsikten att vi är alla satta här på jorden,

för att i den mån vi kan, hjälpa varann.

Och då är väl inte ett leende eller att man hälsar på

varann, för mycket begärt. Eller är det det?

Att "denna människa" visa med hela sin själ att

hon inte ville besvära sig för att hålla upp dörren för min son,

det var ingen engångs företelse.

Tyvärr så bodde hon här redan förra omgången vi

bodde i samma område.

Sen är det väl inte helt lätt att veta

vad man själv sänder ut för signaler.

Men hoppas nog att jag inte ser allt för butter ut...

Anser nog att

vänner det kan man inte få för många utav.

Ett leende tar bara ett ögonblick,

men minnet kan stanna för evigt.