I dag tänder vi ljus för nära och kära som inte finns hos oss mer.
Minns våra kära, känner saknad och är glada för de stunder vi fick njuta av deras närvaro.
Hos sonen och mig minns vi min kära mor och mormor.
Vila i frid.
Dagens tänk:
Små stjärnor lyser också i mörkret.
Också var det fredag igen... skönt för oss som är lediga.
Detta höstlov bara flög i väg. Men så är det väl när man har det bra, då går tiden fort. Samuel och jag har haft en-bara-vara-och-umgås-vecka. Njutit båda två har vi gjort.
I dag har jag gjort lite nytta oxå.
Har varit vid mammas grav och tänt ljus och gjort fint inför Allhelgona helgen. Köpte ett hjärta gjort av granris och la vid graven oxå. Blev så fint.
Träffade även en av mina föräldrars bekanta som har en grav alldeles i närheten.
Det kändes trevligt att kunna stå där och prata lite lågmält om saknad och om livet.
När jag tänker på vårt samtal så blir jag så varm i hjärtat. Tänkte inte så mycke på det då. Men hon har oxå förståt det som jag tänker mycke på.
-Vad är viktigt i livet?
-Vad prioriterar jag just nu
-osv osv
Leva här och nu, och njuta av våra nära och kära.
Jaha ja, det var väl klart att jag fick in lite djupsinnighet i detta inlägg oxå.
Skulle bara vara lite "trevligt att det är fredag och hoppas alla får en trevlig helg" inlägg. Men men, det är ju så att olika värderingar och prioriteringar ligger mig varmt om hjärtat.
Vem vet, kanske ska bli livstils couch (stavas det verkligen så?) i mitt nya liv?
I alla fall så ska jag njuta av denna helg, ev kanske jag hinner ta en fika med kära "Stockholm-syster", när hon åker hem från att varit och hälsat på kära far *hoppas*
Njut av ledigheten, ni som är lediga.
Förresten så finns det inget som heter dammtussar, NEE NEE
Det är ÄNGLATOFFLOR
Vägen mot mitt nya jag har påbörjats!
Och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar att
jag så småningom ska få bli "TVÅBRÖSTAD" igen.
Underbart men skrämmande.
Har fått en tid till Plastiken. Det känns ju helt underbart...
VERKLIGEN
Men men som sagt även skrämmande. Så nu ska jag läsa in mig mer om rekonstruktion.
Nu ska jag vara pålästa när jag ska ditt... Här blir det inget silicon bröst.
NEE NEE.
Det finns ju lite på magen att ta av om man säger så.
För de som inte är så insatta, så finns de olika sorters rekonstruktioner. Bl a så kan man ta av bukfettet och bygga upp ett nytt bröst. Det är en ganska komlicerad operation, men då har man ju inget främande material i kroppen i alla fall. Det finns ju lite att ta av om man säger så.
En annan metod som väligt många kirurger föreslår är ju att man tar av rygg muskeln.
Det är ju inte jag så sugen på... HALLÅÅÅ, behöver mina ryggmuskler!
Från en sak till annan nu så.
Nu har vi höstlov, grabben och jag.
Sovmorgon och lata, härliga dagar.
Skönt att bara vara.
Veckans måste är: Ommöblering av Samuels rum
Är så glad för alla fina "hej-rop" jag har fått här på blogggen.
Blir ju så glad! TACK TACK TACK
Ja ja, så länge vara ju den lyckokänslan.
En underbar dag har det varit med mycke glädje och skratt.
Är det inte konstigt att kaffe smakar allra bäst i goa vänners sällskap?
Dricka kaffe hemma ensam i köket, tja det är ok men om det finns goa vänner med
så är det ju verkligen feststund.
Väl hemkommen låg det ett vitt kuvert på hallgolvet. Att det fortfarande efter två är så hemskt att öppna brev eller kallelser från landstinget. Speciellt som man inte är förbered på det.
Så nästa vecka har jag läkarbesök på onkologen... inte en aning varför.
Men mitt hjärnspöke är ju VÄLDIGT lättväckt.. nu är den inte bara vaken. Nee den är klarvaken och tankarna går på högvarv. Har ju i och försig inte varit påp några undersökningar så det kan ju inte vara nåt besked... men men, det lyssnar ju inte mitt spöke på.
Att man aldrig kan lära sig leva med detta. Det är verkligen en livslång sjukdom, även om du är färdigbehandlad.
Men men, i morgon tar jag helg och glömmer kallelsen. I helgen är det Hallowen party <3 Så nu är det "strutsning" som gäller BIGTIME
Äkta vänskap är en långsamt växande planta
När jag väl hade bestämt mig för att börja blogga.
Tänkte jag mycke på, vad vill jag skriva om?
Vad är mitt syfte?
Vad vill jag berätta? osv osv
"mycke tankar har det blivit" som vi brukar säga i vårt *kompisgäng*
hehee... kan man verkligen kalla gamla tanter på 40 år för kompisgäng... ;)
I allafall så har jag kommit fram att jag ska nog blogga för att ventilera
mina tankar och funderingar. Men inte bara det, det kommer nog att bli mycke
hur det är att gå in i en ny fas i livet.
Från att ha varit cancerpatient och heltids mamma till två tonårsbarn till att vara fd cancerpatient, med bara ett barn boende hemma.
Och min stora som har bestämt sig för att prova sina egna vingar... en helt ny erfarenhet för mig som hönsmamma. Hur släpper man taget om sitt barn.???
Jag vet verkligen inte... är inte särskilt bra på det. Men MÅSTE verkligen lära mig det.
Tur jag har min prins hemma, som dock kräver mer av mig än en "normal" tonårs pojke. Men vi har blivit så tajta, de har vi alltid varit men det har inte blivit mindre sen det är bara han och jag här hemma. *LOVE YOU*
Nå, det är nog så att bloggen troligtvis blir lite som jag är...
Mycke tankar om hur det är att leva ensam med en 18 åring som har autism.
Däremellan mina hjärnspöken om herr C, och eländet han ställer till med.
Mycke bilder på änglar blir det nog. Alla som känner mig vet att jag är helt galen i änglar och diverse citat.
Kommer nog hoppa mycke från sak till annan oxå, hoppas ni hänger med i svängarna.
För sån är jag tankarna hoppar hit och dit.
Så välkomna till mitt krypin.
By the way... Plöj din egen fåra!
Behöver inte mer än gå ut genom dörren, för att påminnas om att
oktober är rosa bandet månaden.
Vet att många mår dåligt av denna påminnelse hela tiden.
Det blir för mycke av det goda emellanåt. Det kan även jag tycka.
Men samtidigt så, ifall det inte hade forskats så mycke i bröstcancer...
Vad hade vi haft för behandlingar då. Det vågar inte jag ens tänka på.
Med den spridning som bl a jag har/hade så hade det nog varit tack och adjö för länge sen. *hemska tanke*
Att det mest forskas med insamlade pengar, det är ju skam.
Så för att nån gång komma på cancerns gåta, så får vi "rosa-tjejer" och alla andra cancer patienter, stå ut med att bli påminda om vårt hjärnspöke.
Lite läskigt känns det att komma i gång med mitt bloggande, men nu var jag igång i alla fall.
"glöm inte att klämma"
|
Jag är en |
