Tonårsbarn

Jag har ju inte direkt några småbarn här hemma längre..

Dottern flyttade hemifrån med buller och bang för några år sen.

Och sonen fyllde 19 år i höstas.

Så det är ju några år sen de var typ 5 år och ropade på

sin mamma konstant.

Har nåt minne av att, när barnen var små så ville de att man skulle

vara i deras absoluta närhet mest hela tiden.

-mamma kom hit,

-mamma titta på det här.

Då trodde man inte man skulle få uppleva en tid när man

bara blir ÖVERLYCKLIG över att man får tillträde till deras rum,

genom att de ropar på dig.

Sonen är ju som sagt inte direkt översocial, och

det har ju så klart att göra med hans handikapp.

Oftast tycker han att han har "gjort sin plikt", när vi

har varit lite lagom sociala vid måltider och när jag har hämtat

honom från fritids.

Att sitta i bilen och åka är annars en bra aktivitet som

får igång sonen och det pratas om vilt skilda saker.

Efter det vill han gärna ha sina stunder för sig själv på rummet,

sitta och spela lite tv-spel, lyssna på musik eller lite dator.

I går innan läggdags så ropade sonen in mig på rummet...

Bara en sån sak får ju mamma hjärtat att bli så varmt.

Så vi satt där på sängkanten i hans rum och pratade och skrattade.

Såna stunder lever man LÄNGE på.

Sonens 2 års dag.